Min son älskar att springa i kapp, ”ska vi tävla till bilen pappa”?, ”ska vi se vem som snabbast kan räkna till 10.000 pappa”?, ”Kan vi inte spela spel pappa”?

Han älskar också att spela fotboll, verkligen brinner för det och gör det jämt. Det han gillar mest är att spela match, och att passa.

Från och med Januari -17 tog man bort hans rätt att tävla i det han älskar. Varför? Jo för att det finns för många muppar på sidan av planen som stressar och förstör barnen då de inte kan eller förstår hur de ska uppföra sig. Är detta rätt?

NEJ, självfallet inte.

-          Min son, vill du springa ikapp?

-          JA, jag kommer slå dig bara så du vet det pappa…..(Ler stort och härligt)

-          Ok, vi springer, men vi tävlar inte, absolut inte!!

-          Meeeenn pappa, varför då? då är det ju inte lika roligt…. (för övrigt är ”varför då” hans favoritord…)

-          Jo du förstår min son, pappa kan bli arg om du springer för sakta, för fort eller snubblar så därför ska vi inte tävla….

-          VA??

Hur kan vi som vuxna gör detta? Verkar som att det handlar om någon förvrängd bild/uppfattning om ansvar. Att vi inte kan uppföra oss på sidan då vi hejar och då skall barnen inte få tävla därav….

I helgen (söndags) spelade vi match på Sparbanken Arena, före match stod det glada killar och tjejer som skulle få gå ut till matchen med en varsin spelare och sedan få spela match i pausen.

I omklädningsrummet före matchen sa jag till spelarna det sista jag gjorde att de skulle gå ut och visa dessa små fotbollsspelare hur fantastiskt underbart det är att tävla tillsammans och att uträtta saker tillsammans. ”gå ut och visa dem, visa de små hur man kämpar för en lagkompis, springer en extra meter för att hjälpa en polare som tappat bollen samt jublar tillsammans när vi vunnit”

Ska vi vuxna förneka barnen detta?  Att få tävla tillsammans?

Skulle detta hända i tennis, golf? ”vi spelar men räknar inga poäng”, nej, där spelar man, tackar för god match och gratulerar till segern. Som sig bör i fotboll också!